Jollys Prins - 2 år sedan

90 cm - Foto: Karin Hassner
 
Idag är det 2 år sedan jag och Prinsen fick hem vår sista rosett och sista gången vi var ute tillsammans. Han var så himla fin sista rundan, 90cm och det var så skönt att se att allt det där fanns kvar, även om han nu var 21 år fyllda, och man fick jobba mycket hårdare.
 

Var inte så nöjd med min runda i 80cm och det kunde de som tittade på förstå. Trodde aldrig att jag skulle komma på tanken att starta en till runda för jag vet ju hur trött Prisse blir till klass nummer två. Men jag ville inte åka där ifrån med den halv tråkiga rundan i backspegeln. Så jag frågade om jag fick startat 90cm nästan på en gång och det fick jag. Så Prisse fick pusta lite och jag försökte få honom att inte tro att det var över. Jag sa till pappa att det här var nog ingen bra idé. Jag hade ångrat mig men det var betalt och klart och allt. Pappa sa att det nog visst skulle gå bra. Och jag tänkte att det är väl bara att utgå om det blir pajas av allt ihopa.

Fick vänta höjningen och tre ekipage innan jag fick gå in igen. Han var som en raket i traven. Om bokstaven "O" skulle få stimpengar skulle jag bidragit "O" till att bli ekonomiskt oberoende bara på den korta tiden då jag gick in på banan till att jag började galoppera fram. Helt sjukt vad han tågade på. Men så fattade jag galopp och han gick som i kola igen. Blev lite bestämd mot honom då och talade om att den här rundan är jag chef och chefen kräver mer motor i bakbenen. Det fixade Prisse. Såklart landade han i höger galopp efter första hindret och nästa hinder kom i vänstervarv. Fick bryta av för ville inte riskera korsgalopp. Efter det så blev han seg på nytt. Jag blev lite grinig på honom och det blev ostadigt och konstigt till hinder två, trodde nästan att han skulle tjura ur och stanna 10 meter innan. Men jag lyfte över honom. Sen efter det blev det en riktigt fin runda tycker jag. Jag var på honom varje sekund och var helt slut men vi kom runt med god marginal.

Först när vi var klara slog nervositeten mot mig som en vägg. BAM! När jag skulle skata av till trav. Då fattade jag att vi hoppat en bana på 90 cm, vilket vi inte gjort på 1½ år! Och jag som är lite höjdrädd nu för tiden. Men jag han inte tänka, det fanns en chans till att få göra en bättre runda och det var bara att ta den. Inte tänka bara handla. Och det blev en riktigt bra runda. Är stolt över Prisse som kämpade utan att sura till och jag är stolt över mig som vågade, allt ihopa. Är verkligen jätte nöjd! Och Prisse tyckte nog oxå att allt var värt det när rosetten kom. Dock galopperade han ut i hagen när Caitlin släppte ut honom. Gulliga gubbe!

Från min dåvarande blogg, den 21 september 2014

 
Saknar dig så himla mycket! <3
 

Jollys Prins - 7 år sedan

2009 tillhör nog ett utav våra bästa tävlingsår. Eller det är så jag vill minnas det. Det var en period när jag inte fick lägga mig i så mycket utan låta honom jobba själv. Men ibland gick det heller inte alls, om jag inte tog komandot. Att låta honom bestämma, funkade på lägre höjder, så som här 90cm. 
 
 
Det är 7 år sedan idag då jag och Prinsen tog hem en 2a plats i Rimbo i LB. Vi var två hundradelar efter 1an, med manuell tidtagning. Det är ingen vacker runda, men jag blir ändå glad när jag ser den. Han tag så himla bra hand om mig ibland. Han kirra biffen och jag hängde på. 
 
Älskade ponny, kommer livet nånsin sluta göra ont utan dig? <3

Jollys Prins - 3 år sedan

När man haft en ponny i så många år som jag hade P, så får man många "Åh idag är det x år sedan vi var med om det dääär!!" under en månad. Det är bitter sweet, det är det verkligen. Just nu är det fortfarande väldigt bycket bitter, men med åren blir det kanske mer sweet. Det värsta vore om det en dag blev varken eller. Men har svårt att föreställa mig det. Just nu sitter jag med gråten i halsen av båda delarna.
 
Det här är från för 3 år sedan. 70cm clear round på Djursholms ridklubb. Det var en klass vi red bara på kul för att se om han fortfarande ville tävla. Och, indeed, han hade så himla kul! Och han var så lättriden. Stöd på bettet hela tiden, reglerbar som en gummisnodd. Det hade kunnat vara 130. Jag önskar att det var 130. Vi hade varit felfria då med. Han var helt underbar att sitta på. Och jag red bra, kanske lite för mycket men det var en fin runda. Han visade att han fortfarande älskade det, och det var det jag ville veta. En sån stjärna! 
 
 6 st bilder som Emelie Gille tog, vi var många från klubben som var där och hon hngde med som  fotograf och hästksötare. Jätte fina! - Foto Emelie Gille
 
 
Två  bilder som mamma tog efter. På den första är han så fin att jag nästan tappar andan. Om någon frågar mig hur P såg ut, är det just som på bilden jag ser honom. Hela han och allt han var rymms i den bilden. - Foto: Mamma

Tidigare inlägg
RSS 2.0